arrow_back

Pepparkaksgubben

George Haven Putnam

En gång i tiden fanns det en liten gammal kvinna och en liten gammal man, och de bodde ensamma i ett litet gammalt hus. De hade inte några små flickor eller några små pojkar alls. Så en dag gjorde den lilla gamla kvinnan en pojke av pepparkaksdeg; hon gjorde honom en chokladjacka och satte kanelfrön i knapparna; hans ögon var gjorda av fina, feta vinbär; hans mun var gjord av rosafärgat socker; och han hade ett liten näsa av orange sockergodis. När den lilla gamla kvinnan hade rullat ut honom och klätt upp honom och knäppt hans pepparkakeskor, lade hon honom i en ungspanna; sedan satte hon pannan i ugnen och stängde luckan; och hon tänkte: "Nu ska jag ha en egen pojke."

När det var dags för pepparkaksgubben öppnade hon ugnsluckan och drog ut pannan. Ut hoppade den lilla pepparkaksgubben på golvet, och bort sprang han ut ur dörren och ner på gatan! Den lilla gamla kvinnan och den lilla gubben sprang efter honom så fort de kunde, men han skrattade bara och skrek:

"Spring så fort du kan! Du kan inte fånga mig, jag är pepparkaksgubben!"

Och de kunde inte fånga honom.

Den lilla pepparkaksgubben sprang vidare, tills han kom till en ko, vid vägkanten. "Stopp, lilla pepparkaksgubben," sade kon; "Jag vill äta dig." Den lilla pepparkaksgubben skrattade och sa:

"Jag har flytt ifrån en liten gammal kvinna och en liten gammal man, och jag kan springa bort från dig, det kan jag!"

Och när kon jagade honom såg han över axeln och ropade:

"Spring så fort du kan! Du kan inte fånga mig, jag är pepparkaksgubben!"

Och kon kunde inte fånga honom.

ANNONS:

Den lilla pepparkaksgubben sprang vidare, och vidare, tills han kom till en häst, vid hagen. "Snälla stanna, lilla pepparkaksgubbe," sa hästen, "du ser väldigt god ut att äta." Men den lilla pepparkaksgubben skrattade högt. "Oho! Oho!", ropade han:

"Jag har flytt från en liten gammal kvinna, en liten gammal man, en ko, och jag kan springa bort från dig, det kan jag!"

Och när hästen jagade honom såg han över axeln och ropade:

"Spring så fort du kan! Du kan inte fånga mig, jag är pepparkaksgubben!"

Och hästen kunde inte fånga honom.

Den lilla pepparkaksgubben kom till en ladugård full av grisar. När grisarna kände lukten av pepparkaksgubben försökte de hejda honom och sa: "Spring inte så snabbt, lilla pepparkaksgubben; du ser väldigt bra ut att äta." Men den lilla pepparkaksgubben sprang fortare än någonsin, och när han sprang ropade han:

"Jag har flytt från en liten gammal kvinna, en liten gammal man, en ko, en häst, och jag kan springa bort från er, det kan jag!"

Och när han såg att han sprang ifrån grisarna, vände han sig och ropade tillbaka till dem:

"Spring så fort ni kan! Ni kan inte fånga mig, jag är pepparkaksgubben!"

Och grisarna kunde inte fånga honom.

Då sprang den lilla pepparkaksgubben snabbare än någonsin. Han sprang och sprang tills han kom till ett fält fullt av harar. När hararna såg hur fin han såg ut, sprang de efter honom och ropade: "Vänta lite! Vänta lite, lilla pepparkaksgubben, vi vill äta dig!" Men den lilla pepparkaksgubben skrattade högre än någonsin och sprang som vinden. "Oho! Oho!", ropade han:

"Jag har flytt ifrån en liten gammal kvinna, en liten gammal man, en ko, en häst, en ladugård full av grisar och jag kan springa bort från er, det kan jag!"

Och när han upptäckte att han var före hararna, vände han sig och skrek tillbaka till dem:

"Spring så fort ni kan! Ni kan inte fånga mig, jag är pepparkaksgubben!"

Och hararna kunde inte fånga honom.

Vid det här laget var den lilla pepparkaksgubben så stolt att han inte trodde att någon kunde fånga honom. Ganska snart såg han en räv komma över ett fält. Räven såg på honom och började springa. Men den lilla pepparkaksgubben ropade åt honom, "Du kan inte fånga mig!". Räven började springa snabbare, och den lilla pepparkaksgubben sprang snabbare, och när han sprang skrattade han:

"Jag har flytt från en liten gammal kvinna, en liten gammal man, en ko, en häst, en ladugård full av grisar, ett fält fullt av harar, och jag kan springa bort från dig, kan jag! Spring så fort du kan! Du kan inte fånga mig, jag är pepparkaksgubben!"

"Varför då?", sa räven "Jag skulle inte fånga dig även om jag kunde. Jag skulle inte tänka på att störa dig."

Just då kom den lilla pepparkaksgubben till en flod. Han kunde inte simma över, och han ville fortsätta fly från kon och hästen och folket.

"Hoppa på min svans, så tar jag dig över," sade räven.

Så den lilla pepparkaksgubben hoppade på rävens svans, och räven simmade i floden. När han var en liten bit från stranden vände han på huvudet och sa: "Du är för tung på min svans, lilla pepparkaksgubben, jag är rädd att du ska bli våt. Hoppa upp på ryggen."

Den lilla pepparkaksgubben hoppade upp på ryggen.

Lite längre ut sa räven: "Jag är rädd att vattnet kommer att stänka på dig där; hoppa upp på min axel."

Den lilla pepparkaksgubben hoppade upp på axeln.

Mitt i strömmen sa räven, "Åh, kära nån! Lilla pepparkaksgubbe, min axel sjunker; hoppa upp på nosen så ska jag hålla dig ur vattnet."

Så den lilla pepparkaksgubben hoppade upp på nosen.

Så fort räven kom upp på land kastade han tillbaka huvudet och tog en tugga!

ANNONS:

"Kära nån!", sa den lilla pepparkaksgubben, "Jag är en fjärdedel borta!". Nästa minut sa han, "Oj, jag är till hälften borta!" Nästa minut sa han, "Jisses, jag är tre kvarts borta!"

Och efter det sa den lilla pepparkaksgubben aldrig något mer alls.

Slut