arrow_back

Rapunzel

Bröderna Grimm

Det var en gång i tiden en man och en kvinna som länge gått och längtat efter att få ett litet barn, utan att något barn hade kommit. Kvinnan brukade be en bön vid sin säng varje kväll om att de skulle få ett litet barn. Från deras fönster på baksidan kunde man se ut över en vacker trädgård, full med blommor och grönskande träd. Trädgården var dock omgiven av en hög mur, och ingen vågade gå in i trädgården eftersom den tillhörde en häxa som alla var rädda för.

En dag när kvinnan stod vid fönstret och tittade ner på trädgården såg hon en ätbar blomma som heter Rapunkelklocka som såg så vacker och god ut att hon inte kunde tänka på annat än att få smaka på Rapunkelklockan. Men så såg hon ledsen ut och satte sig på sängen. "Vad är det som besvärar dig?", frågade mannen. "Ack", svarade kvinnan. "Om jag inte får smaka lite på Rapunkelklockan som växer i trädgården bakom vårt hus kommer jag aldrig bli glad".

Mannen, som älskade kvinnan väldigt mycket, tänkte för sig själv att han måste hämta lite av Rapunkelklockan till kvinnan, kosta vad det kosta vill. Vid midnatt klättrade han över muren och in i häxans trädgård, tog hastigt åt sig en näve av Rapunkelklockan, och tog med det till sin fru. Hon gjorde med en gång en sallad av den som hon slukade i ett nafs. Kvinnan tyckte Rapunkelklockan smakade så gott att hon nästa dag längtade efter att äta Rapunkelklocka dubbelt så mycket. Om hon skulle bli glad igen skulle hon behöva äta mer Rapunkelklocka. Så hennes man klättrade återigen över muren. Men när han kom ner stod häxan alldeles framför honom. "Hur vågar du klättra in i min trädgård och äta av min Rapunkelklocka", frågade häxan argt. "Min fru såg din Rapunkelklocka och sa att hon aldrig skulle bli glad igen om hon inte fick smaka på den", svarade mannen. Då mildrades häxans arga blick och hon svarade: "Ok, du får ta så mycket Rapunkelklocka du vill, men på ett villkor, att jag får ta hand om det lilla barnet du och din fru kommer få". Mannen, som var rädd för häxan, gick med på vad hon sa. Och när kvinnan en dag födde ett barn dök häxan upp, gav barnet namnet Rapunzel, och tog det med sig.

ANNONS:

Rapunzel växte upp och blev ett av de sötaste barn världen någonsin skådat. När hon var tolv år stängde häxan in henne i ett högt torn som låg i skogen och som varken hade en dörr eller en trappa, men längst upp fanns ett litet fönster. När häxan ville komma in ställde hon sig nedanför fönstret och ropade:

Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt långa hår till mig!

Rapunzel hade det vackraste av långa hår, vackert som vore det spunnet av äkta guld, och när hon hörde häxans röst släppte hon ut sina flätor, snurrade håret ett par varv runt en av fönsterkrokarna, och släppte ner det alla tjugo våningarna till häxan som klättrade upp på det.

Efter ett år eller två råkade det sig så att kungens son kom ridandes genom skogen och passerade tornet. Han hörde då en sång som var så vacker att han blev ståendes blick stilla och lyssnade. Det var Rapunzel, som i sin ensamhet fördrev sin tid genom att sjunga med sin ljuva stämma. Kungens son ville klättra upp till henne och letade efter en dörr så att han kunde komma in i tornet, men hittade ingen. Han red då hem igen, men varje dag red han åter ut i skogen för att lyssna på Rapunzels sång. En gång när han stod bakom ett träd och lyssnade såg han häxan komma gåendes fram till tornet, och hon ropade:

Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt långa hår till mig!

Rapunzel släppte ner sitt hår och häxan klättrade upp till henne. "Om det där är stegen man klättrar upp på måste jag göra ett försök", tänkte kungens son och nästa dag när det började bli mörkt red han till tornet och ropade:

Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt långa hår till mig!

Genast kom håret fallande ner och han klättrade upp. Först blev Rapunzel förskräckt när det kom en man, något hon aldrig sett tidigare, kom upp till henne. Men kungens son började prata med henne som en god vän, och förklarade att hjärta hade blivit så rört att han kände att han bara måste träffa henne. Då blev Rapunzel glad och log, och när han frågade om hon ville gifta sig, och hon såg att han var ung och stilig, tänkte hon "Han kommer älska mig mer än den gamla häxan Götel gör". Så hon svarade ja, lade sin han i hans, och sa: "Jag följer gärna med dig härifrån, men jag vet inte hur jag ska komma ner. Ta med dig en silkestråd varje gång du kommer hit så ska jag väva en stege av det, och när stegen är klar kan jag klättra ner och följa med dig på din häst".

De bestämde att till dess att stegen var klar skulle han komma till henne varje kväll, för häxan kom på dagarna. Häxan märkte ingenting av detta, förrän en dag då Rapunzel frågade henne: "Berätta för mig, Götel, hur det kommer sig att du är så mycket tyngre för mig att dra upp än kungens son, som kommer till mig alldeles strax.". "Åh din elaking", ropade häxan "Vad är det jag hör. Jag som trodde jag gömt undan dig för hela världen och så har du lurat mig!" I sin ilska tog häxan tag i Rapunzels flätor och klippte av dem med en stor sax. De vackra flätorna ramlade ner på golvet. Och häxan var så elak att hon tog med Rapunzel ut i en öken där hon skulle få leva i sorg och vemod.

Samma dag som hon tog med sig Rapunzel från tornet hade dock häxan fäst Rapunzels flätor på fönsterkroken högst uppe i tornet, och när kungens son kom och ropade:

Rapunzel, Rapunzel, släpp ner ditt långa hår till mig!

så släppte häxan ner det långa håret. Kungens son klättrade upp, men istället för att hitta sin kära Rapunzel hittade han häxan, som stirrade på honom med sina elaka ögon. "Aha!", ropade hon. "Du kom för att hämta din käresta, men den vackra sångfågeln sitter inte längre i sitt torn och sjunger. Katten har tagit henne härifrån, och du kommer aldrig få se henne igen!" Kungens son var utom sig av sorg, och i sin förtvivlan kastade han sig ut från tornet. Han landade i en taggig rosenbuske och kunde inte se längre.

Efter det vandrade han blind runt i skogen och åt endast bär och rötter, och gjorde ingenting annat än att gråta över förlusten av sin kära fru. Till slut hade han vandrat ända ut i öknen där Rapunzel bodde. Han hörde en röst, och den lät så bekant för honom att han vandrade mot den. Och när han närmade sig Rapunzel såg hon att det var hennes prins och hon lade sig ner över honom och grät.

ANNONS:

Två av hennes tårar landade i hans ögon, och då blev de alldeles klara igen och prinsen kunde åter se med dem som vanligt. Han ledde Rapunzel till sitt kungadöme där hon togs emot med stor glädje, och de levde lyckligt i alla sina dagar.

Slut