arrow_back

Sagan om Benjamin Kanin

Beatrix Potter

En liten kanin satt en morgon på en kulle. Han lyssnade på en ponnys kloppeti-klopp. Snart kom ett ekipage körandes längs vägen; det kördes av Herr McGregor, och bredvid honom satt Fru McGregor i hennes finaste hatt.

Så snart de hade passerad åkte Benjamin Kanin kana nerför kullen och hoppade iväg längs vägen, med ett hopp, skutt och strutt, för att ropa på sina släktingar, som bodde i skogen bakom Herr McGregors trädgård.

Den skogen var full av kaninhålor, och i det finaste, sandigaste hålet av dem alla bodde Benjamins moster och hans kusiner - Flopsy, Mopsy, Bommullssvans, och Peter.

Gamla Tant Kanin var änka. Hon förtjänade sitt levebröd genom att sticka kaninullsvantar och mössor (jag köpte en gång en på en bazaar). Hon sålde även rosmarin-té och kanin-tobak (vad vi annars kallar lavendel).

Lilla Benjamin ville inte så gärna träffa sin moster. Han gick runt på baksidan av en gran och snubblade nästan på sin kusin Peter. Peter satt för sig själv. Han såg ledsen ut och var klädd i en röd bommullsnäsduk.

ANNONS:

"Peter", viskade lilla Benjamin, "vem har tagit dina kläder?". "Fågelskrämman i Herr McGregors trädgård", svarade Peter, och berättade hur han hade tappat sina skor och sin kofta när han blev jagad runt i trädgården.

Lilla Benjamin satte sig ner bredvid sin kusin och försäkrade honom om att Herr Gregor hade åkt ut på en tur, och Fru McGregor också. Och säkerligen för hela dagen, för Fru Gregor hade på sig sin finaste hatt.

Peter sa att han hoppades att det skulle regna.

Vid det här laget hördes gamla Tant Kanins röst inifrån kaninhålan, ropandes: "Bommullssvans, Bommullssvans, hämta lite kamomill!"

Peter sa att han trodde han skulle känna sig bättre om han tog en promenad.

De gick iväg hand i hand, och kom till kullen som låg vid kanten av skogen. Därifrån kunde de se ner i Herr McGregors trädgård. Och där såg de fågelskrämman och på den satt Peters kofta och skor, och på huvudet satt dessutom en av Herr McGregors gamla baskrar.

Lilla Benjamin sa: "Kläderna blir förstörda av att klämma sig in under grinden. Det bästa sättet att komma in är genom att klättra ner för ett päronträd."

Peter ramlade ner med huvudet före, men det gick bra för jorden under honom hade nyligen blivit plogad och var alldeles mjuk. Det hade planterats sallad här. De lämnade många fotspår efter sig, särskilt lilla Benjamin som hade träskor på sig.

Lilla Benjamin sa att det första de borde göra var att hämta tillbaka Peters kläder, så att de kunde få användning av näsduken. Så de tog av kläderna från fågelskrämman. Under natten hade det regnat; det var vatten i skorna och koftan hade krympt lite. Benjamin provade baskern, men den var för stor för honom. Sen föreslog han att de skulle fylla näsduken med lökar, som en liten present till hans moster.

Peter verkade inte ha särskilt kul. Han tyckte sig höra ljud överallt. Benjamin däremot kände sig precis som hemma, och åt upp ett salladsblad. Han sa att han brukade komma till trädgården med sin pappa för att hämta sallad till söndagsmiddagen.

(Lilla Benjamin Kanins pappa hette gamla Herr Benjamin Kanin.)

Salladen var verkligen mycket fin. Peter åt ingenting. Han sa att han skulle vilja gå hem, och tappade hälften av lökarna. Lilla Benjamin sa att det inte var möjligt att klättra upp för päronträdet igen med ett lass lökar. Modigt strävade han mot andra änden av trädgården. De gick längs en liten träspång under en solig, röd tegelmur.

Mössen satt vid sina dörrtrösklar och knäckte körsbärskärnor. De vinkade till Peter Kanin och lilla Benjamin Kanin.

Peter släppte taget om näsduken igen. De kom fram till blomkrukorna, ramarna och karen. Peter hörde mer ljud än någonsin, hans ögon var stora som godisklubbor! Han gick ett par steg framför sin kusin när han plötsligt stannade. Det här är vad de lilla kaninerna såg runt hörnet! Lilla Benjamin tog en titt, och sen, efter ingen tid alls, gömde han sig själv och Peter och alla lökarna under en stor korg.

Katten dök upp och sträckte på sig, och kom fram och nosade på korgen. Kanske gillade den lukten av lök! Hur som helst satte hon sig uppe på korgen. Hon satt där i fem timmar!

Jag kan inte rita en bild av Peter och Benjamin under den där korgen, för det var alldeles mörkt, och lukten av lökarna var otäck och fick Peter Kanin och lilla Benjamin att gråta.

Solen gick ner bakom skogen, och det var sent på eftermiddagen, men fortfarande satt katten uppe på korgen. På håll hördes ljud, och små bitar av murbruk ramlade ner från muren ovanför. Katten tittade upp och såg gamla Herr Benjamin Kanin komma gåendes uppe på muren. Han rökte en pipa kanin-tobak, och han hade en liten käpp i sin hand. Han letade efter sin son.

Gamla Herr Kanin tänkte inte mycket om katter alls. Han tog ett stort hopp ner från muren till katten och knuffade ner den från korgen. Sen stängde han in katten i växthuset och låste dörren.

Sen kom han tillbaka till korgen och tog fram sin son Benjamin i örat, och sen tog han fram sin brorson Peter. Sen tog han näsduken med lökar och marscherade ut ur trädgården.

När Herr McGregor återvände en halvtimme senare såg han flera saker som gjorde honom förvirrad.

Det såg ut som att någon hade gått över hela trädgården i ett par träskor. Det var bara det att fotspåren var så fånigt små! Dessutom kunde han inte alls förstå hur katten kunde stänga in sig i växthuset, och dessutom låsa från utsidan!

ANNONS:

När Peter kom hem så förlät hans mamma honom, för hon var så glad att se att han hade hittat sin kofta och sina skor. Bommullssvans och Peter vek ihop näsduken och gamla Tant Kanin skivade upp lökarna och hängde dem i taket tillsammans med örterna och kanin-tobaken.

Slut